Under gångna vårvintern fick Ylva Jonasson i Järpen testa en prototyp av Rimforspulkans nya turpulka. Hon rastade först pulkan på en tredagarstur och sedan, efter lite justeringar, på en 24-milafärd under nio dagar. Det slutade med att hon köpte två pulkor. Här är hennes eget utlåtande efter turerna tillsammans med pulkan och sina två hundar i fjällen.
______________________________
”… att ha fungerande utrustning som tål hårt slitage, och med enkla medel går att laga i fält om oturen är framme, är A och O …”
______________________________
Järpen, 5 juni 2022
Jag försöker räkna bakåt under hur många år jag har turat i svenska, norska och finska fjällen. Genom åren har jag byggt upp stor erfarenhet och lärt mig att optimera min utrustning till både mig själv och mina hundar. Vad fungerar vid långvarig och hård belastning? Vad är onödiga detaljer och vilka delar utsätts för hårt slitage? Vad kan man med enkla medel behöva kunna laga ute i fält?
Hittills har jag uteslutande använt pulkor i plast medan slädarna har varit i trä. Plastpulkor är lätta att få tag i bara genom att googla på ”fjällpulka”. Plast låter lätt, lättskött, slittåligt och bra glid. Den första modellen jag hade var helt felkonstruerad och låg mer på sidan och upp och ned än den gled fram på rätt köl bakom mig. Under mina turer har jag vanligen en till tre hundar på lina framför mig och att då stup i kvarten stanna koppla lös skackel och hundar från mig och vända pulkan på rätt köl skapade irritation och turglädjen försvann.
Nästa pulka blev därför en bred variant med enorm packvolym, kanske mer anpassad för turer i Arktis. Det blev stor skillnad då denna pulka var mycket stabil, näst intill omöjlig att få att wobbla runt trots hög fart, tungt och högt packad, och skråkörning. Som mest drog jag runt 60 kg packat en halvmeter högt, med det tyngsta i botten så klart. Den ”flöt” fint fram längs den svensk-norska fjällkedjan trots tyngden. Den var formad som en ackja framtill och hade breda plastmedar under som gav en viss frigång vid nysnö. Men den stora nackdelen som fick mig att börja se mig om efter en annan modell; i djupsnö var det som att dra en plog bakom sig. Det breda skrovet var lite format som ett V, smalare framtill och bredare baktill. I djupsnö har jag lite eller ingen hjälp av hundarna som har nog att ”simma fram” vilket innebär att jag på egen hand får pulsa och dra all utrustning till både dem och mig i pulkan.
______________________________
”Rimforspulkan gick i mycket hårt före och hög fart lika stabilt, och utan tendens till att wobbla eller välta, som min tidigare betydligt bredare plastpulka.”
______________________________
Av en ren händelse hittade jag en sida om Rimforspulkan och kom ihåg att just en sådan pulka jag använt på mina turer när jag bodde i Jokkmokk och jobbade med slädturer. Eftersom jag inte fann någon pulka i plast som motsvarade mina behov tog jag till slut kontakt med Dan på Segebadenpulkan, eftersom träpulkor var de enda som var smala nog för mina önskemål. Det visade sig då att Dan hade börjat nytillverka just Rimforspulkan.
Rimforspulkan – min nya följeslagare
Rimforspulkan har under mina turer denna vårvinter varit min nya följeslagare och detta är mina erfarenheter hittills. Hos Dan på Segebaden blev jag först tveksam när jag såg den modell av Rimforspulkan som han rekommenderade. Den såg både ut att ha för låg profil och vara för smal för att fungera för min last på längre turer. Vi kom därför överens om att jag skulle få låna pulkan under någon vecka innan jag bestämde mig för köp. Jag fick också låna med mig Segebadens eget dragbälte och skalm, då min egen hade ett helt annat fäste och fästpunkt. Återigen kände jag tvivel över funktionen då skalmen för mig framstod som stel och styv och infästningen stum utan flexibilitet.
Första turen
Eftersom jag verkligen ville se vad pulkan gick för så packade jag den redan vid min första tredagarstur nästan på samma höjd som jag vanligen behöver för att klara över en veckas tur med hundar. Vintern 2021 hade präglats av milt väder med mer regn än snö och därför sattes både jag och hundar, men framför allt utrustningen, på ett ordentligt prov under min första tur med nya pulkan. Snön var mestadels hård som betong så farten blev hög bakom två hundar. På stora delar av fjällsluttningarna hade den hårda vinden i kombination med regn format snötäcket till hårda packade ”vågor” med djupa ”dalar” emellan. Pulkan hoppade och studsade bakom mig när jag kämpade för att hålla balansen på vågtopparna och kliva över dalarna utan att bryta skidorna.
På högre höjd låg snön slätare, om än lika hård, så jag rundade Sylmassivet mestadels på skrå för att undvika det besvärligaste underlaget. Sista dagen körde vi i mycket hård medvind med högt snödrev i brant utförslöpa ner från Ekorrpasset, för att nå Storulvån innan det riktigt dåliga vädret drog in. Av och till fick jag göra tvära girar, dels för att undvika sten och partier med blankis, dels för att bromsa farten, som tenderade att bli alltför hög och okontrollerbar bakom två hundar som ville undan från det hårda vädret.
Första erfarenheterna med plus och minus
Rimforspulkan gick i mycket hårt före och hög fart lika stabilt, och utan tendens till att wobbla eller välta, som min tidigare betydligt bredare plastpulka. Inte ens vid mycket tvära girar i hög fart i utförslöpa eller på skrå hände mer än att den gick upp på en glidlist för att sedan dunsa ner på rätt köl.
Pulkan var utrustad med ”äventyrskapell” något som inte passade mig och mina behov. Kardborrestängningen blev ett problem när jag på grund av tidigare förfrysningsskador i fingrarna inte ens korta stunder klarar att vara hantera utrustning barhänt utan vantar. Vanligen använder jag liners av ull plus eventuella fingerhandskar, beroende på temperatur, när jag packar pulkan. Mina ulliners fastnade i kardborren. Och att fästa de små plasthakarna på expandersnodd i små öppningar bandet på utsidan av kapellet fungerade inte med tjocka fingerhandskar. Jag upplevde det svårt också att få stabilitet vid hög packning utan korslagd genomgående expanderlina och spännremmar tvärs över pulkan.
Skaklar/skalmar, dragbälte och infästning av drag i bältet var något som jag efter tre dagar var helt såld på. Med den stadiga infästningen i bältet slapp jag de hårda dunsar och ryck som jag tidigare fått av drag och infästning med flektionsmöjlighet. Tack vare det tuffa föret fick jag verkligen testa detta. Jag upplevde en mycket högre kontroll över pulkan i och med skaklarnas stabila infästning i bältet. Detta gjorde det även lättare att hålla balansen vid hög fart eftersom jag slapp oförutsedda ryck och dunsar när pulkan tryckte på eller dunsade bakom mig i det ojämna föret. På skrå var upplevelsen densamma. Jag fick inte heller, som med min tidigare modell, känslan av att pulkan var på väg att ”köra om mig” i brant terräng utför eller hög fört på skrå. Att tillägga är att jag också fick komma hem med hela kläder utan revor eller nötningsskador från skalmfäste/karbinhakar.
Andra turen
Erfarenheterna från min första tur gjorde att jag vid min andra och längre tur i Västerbottensfjällen kände mig betydligt säkrare på att utrustningen skulle fungera. Inför denna tur hade jag fått specialdesigna kapellet enligt mina egna önskemål och behov. Pulkan vägde lite drygt 35 kg (varav hundmat drygt 20 kg) och var packad e halv meter på höjden när jag startade min niodagarstur med utrustning för att övernatta i både tält och stuga. Under denna tur var hårt underlag inte problemet utan i stället stora mängder snö och i starten även kyla.
Sammantaget avverkade jag och hundarna drygt 24 mil i mycket omväxlande både före och temperatur. Från lite drygt –30°C nattetid och runt –25°C dagtid, i strålande sol och snöblandat regn, och 30–40 cm pulsdjup snö. Jag ändrade vägvalet ett antal men fördelen med motgångarna var att jag fick testa pulkan i alla de fören man kan råka ut för under en längre tur. Sträckningen för turen växlade mellan högfjäll, dalgångar med björkskog och bitvis på skoterkörd led. Mest gick vi dock oledat och ospårat.
Pulkans egenskaper
Glid
I regnblandad snö som inte packat ihop och vid sträng kyla upplevde jag att pulkan hade mer friktion än plastpulkan. I gengäld gick pulkan med betydligt mindre motstånd i pulsdjup snö än min tidigare ”pråm”, då Rimforspulkan i stort sett helt följde mina skidspår, vilket som sagt var det största problemet med min tidigare pulka och orsaken till att jag då letat ny pulkmodell.
På leder i skoterspår, hårda eller med lite lätt nysnö, gick träpulkan lika lätt som plastpulkan. Det bör tilläggas att min pulka var helt nytillverkad och inte hade fått den där lite mer blanka finishen som en äldre pulka få efter nötning och upprepade tjäravallningar. Under denna tur ”lyckades” jag välta pulkan, en enda gång, och då under krävande skråkörning i mjuk nysnö. Orsaken var nog att jag hade omfördelat packningen med lite för hög tyngdpunkt.
Svängrum
Jag upplevde pulkan lite ”stelare” och inte lika lättsvängd som min kortare och mer båtformade plastpulka, men i fjällterräng är inte det ett problem då man vanligen har plats att ta ut svängarna lite extra. Kör man som jag med hund framför räcker svängradien även gott till när man tar sig fram genom björkskog, i och med att ekipagets längd med lina gör att man oavsett måste ha lite mer svängrum.
Kapell och packning
Kapellet med grövre hakar på färdigträdd korslagd expandersnodd fastsatt längst ner på utsidan av kapellet fungerade utmärkt att hantera med såväl liners som grövre fingerhandskar. Kantbandet med öppningar för att fästa expandersnodd och spännremmarna, som Dan denna gång hade förankrat med längre ”spikstift”, som satt som ersättning för de lösa spännremmarna, satt som de skulle utan att släppa från skrovet. Kapellet hade enligt mina önskemål extra tyg vilket gjorde det lätt att rulla ihop med grova fingervantar. Tillsammans med korslagd expander- och spännband gav det stabilitet till hög packning trots låg profil på pulkans skrov.
Skaklarna
De helgjutna skaklarna lyckades jag endast böja lite grand när min tunga pulka välte runt. Det påverkar varken hållbarheten och funktionen under turen, och som enkelt gick att böja tillbaka när jag kom hem. Jag känner mig lika trygg med denna lösning som med konstruktionen med stålwire i glasfiberrör som jag hade på min tidigare pulka. Skaklarna går inte att ”knäcka av” vid en krasch. Vi hårdtestade skaklarna innan turen genom att koppla pulkan med skaklarna bakom en skoter, enligt Dan skulle det funka, och köra i betydligt högre fart än jag uppnår på skidor. En bra möjlighet att ha om man som vi ibland använder skoter för att ta oss upp på högfjäll innan vi startar turen på skidor.
Fördelar med Rimforspulkan och Segebadenpulkan
- Möjlighet att testa produkter innan köp
- Möjlighet att designa kapell och detaljer efter egna önskemål och behov
- Att företaget har ett genuint intresse att ta fram hållbar och ändamålsenlig utrustning, och att utvärderingar efter testade pulkor och utrustning tas i beaktande vid vidareutveckling av produkter
- Inga onödiga designdetaljer
- Pulkorna går att renovera och reparera
- Sist men inte minst, viktigt för mig som utsätter utrustning för extra hårt slitage med hundar på drag – grejorna håller! Det känns att allt är tillverkat för att hålla, och om det mot förmodan inte skulle göra det, så finns alltid en lösning som går att fixa i fält.
Slutsatser
Jag är efter vårens turer ägare till två träpulkor, en Rimfors 170 cm och en Segebaden modell S1, båda med min egen design på kapell. Tanken med två pulkor är att ha möjligheten att välja pulka efter behov, som längden på tur, packningsvolym och terräng. Rimforspulkan är att betrakta som en mer ”högfjällspulka” medan den båtformade korta S1 kommer att bli perfekt i skogsterräng och vid kortare stugturer till fjälls.
Vid extra långa turer som kräver stor packvolym är min tanke att montera en båge (finns som tillbehör) på mansskalmen och låta en av hundarna dra S1 pulkan med mindre packning medan jag själv drar Rimforspulkan med en eller två hundar på lina framför mig. Med detta koncept upplever jag att jag fått ett riktigt bra ”pulkpaket” som kommer att ge mig större möjligheter att optimera packningen vid vinterturer.
Att känna sig trygg med att ha fungerande utrustning som tål hårt slitage, och med enkla medel går att laga i fält om oturen är framme, är A och O för mig. Jag går i stort ser uteslutande går på egen hand med mina hundar under längre jakt- och vinterturer.
Ylva Jonasson
Fjällvittrans Kennel
